sadness

Jag försöker intala mig själv att vi skulle må bättre på varsitt håll, för att kanske inte bli så ledsen when the break up finally comes. 
Men ju mer jag försöker intala mig själv det. Desto mer inser jag att jag inte skulle kunna stå på mina ben utan honom. Bokstavligt talat. 
Jag vill inte vara utan honom och jag kan inte vara utan honom. Försvinner han så försvinner en bit av mig också. Bara tanken på att gå och lägga sig på kvällen, utan honom jämte mig, eller utan att veta vad han gör. Det känns som a slap in the face.  
Där fick du för att du är en fitta och nu ska du aldrig mer få känna den känslan du hade när du var med honom. Så känns det. Och det är för jävligt. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

mangot

I am the architect of my own Destruction.

RSS 2.0