16 februari 2015

2 månader utan körkort.
Snart 2 månader sen 23årsdagen.
Ingen relevant info, men om nån undrade liksom?!

Ikväll somnar jag.. glad. Jag vågar knappt skriva det för varenda gång går det år helvete så fort jag erkänner att jag är glad. 


Jag älskar dig saiki. Always have, always will.
Vad fan som än händer. 
Nu är det nattinatti med Spliff på ena sidan om mig och Baby på den andra. ❤❤❤

Victoria's secret fashion show

Yes.. sitter och kollar på VS-fashion show. '

och de är så jävla sexiga alltså. Det finns ju typ inte. Jag smälter..

Och vad gör jag då? Jo jag sitter hemma med massa (åtminstone ren) tvätt runt mig.
Ensam. Uppgiven.
Det var inte såhär det skulle bli liksom...

Orka eller inte

Alltså jag orkar inte. Jag är så trött på allt.

Hade min första skoldag idag (igen) dock. Det gick bra och var riktigt roligt faktiskt,  wiih :) 

De flesta dagar undrat jag varför jag finns. Så illa är det. Och det enda svaret jag har.. 
det är att jag finns kvar för mina föräldrar.  
världens bästa föräldrar. 

en dag i taget

Varje dag tas mitt hjärta sönder i småbitar.
Varje morgon samlar jag ihop bitarna och försöker ge dem en anledning att läka ihop.
Varje kväll undrar jag varför jag ens pusslade ihop bitarna på morgonen.

Om och om igen.

Varje gång försvinner det en liten bit. För varje bit som försvinner blir det permanenta hålet större och större. Hålet som inte går att laga.

En dag kommer mitt varma, älskande hjärta vara samma kalla, hårda klump som det var fram till att jag träffade honom med stort H.

Han som gjorde mitt hjärta helt.
Han som gav mig bitar av sitt hjärta för att jag skulle kunna bli hel.
Han som jag mjuknade för, och blev en helt annan person. En bättre person.

Allt det av honom, som jag fick. Det blev missbrukat. Jag har fått mer och mer.
Till sist finns det en gräns där det inte går att ge mer.
Där är vi nu.
Nu är hans givmilda, underbara, varma hjärta en förkolnad klump.
Allt för att jag tog utan att ge tillbaka.

Därför faller mitt hjärta sönder varje dag. Det tar sönder sig själv.
Jag har förstört det finaste som finns, inget hjärta kan vara helt med den vetskapen.
Fortsätter det såhär kommer båda stå där med kolbitar i bröstet en dag.

Om den dagen kommer vill jag inte leva mer.

enklaste vägen ut

Vad smidigt det hade varit att bara dö ifrån allt.
Inte behöva ta några konsekvenser, inte känna hur ditt hjärta sakta men säkert faller isär.

Vad lätt det hade varit, att fly till en säker plats där jag inte kan skada någon eller såra någon. Fly till en plats där ingen älskar.

Den enklaste vägen ut...

Den fega vägen ut.
Jag vill inte fly. Jag vill inte lämna de som faktiskt älskar mig på ett sånt fegt, själviskt sätt. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.
För även om det inte märks, även om jag inte kan visa det.. de få personerna jag älskar. Dem älskar jag med mitt liv.

Men ibland drömmer jag mig bort.. vandrande längs den korta, enkla vägen.

ett tillägg

Det allra värsta är att anledningen till att det blivit såhär är för att han hade hopp och trodde på mig. Han väntade, stod ut och tolererade allt. För att han älskar mig och trodde på mig.

Jag fick förtroendet alla önskar sig, och jag stampade på det.

Hur kan jag? Hur kan jag leva med mig själv?

Hur ska det gå?

Jag undrar hur jag ska kunna leva med det här i framtiden.
Hur jag ska kunna leva med mig själv. Hur ska jag kunna leva med vetskapen om att jag förstörde den finaste människa jag någonsin träffat. Vad kan jag väga upp det med?
Jag tog bort allt bra som fanns, och ersatte det med bitterhet och ilska. Jag är så rädd att varken jag eller någon annan kan riva den barriären igen.

Jag blockerade en persons möjlighet till lycka.
Det ni.. det är inte många som gör.
Det är något man kanske vill göra mot någon man hatar, om man är riktigt elak.

Och det har jag gjort mot en person jag älskar av hela mitt hjärta.
Vem är jag?

botten

det här är botten.
dyigt och ju mer du trampar desto djupare sjunker du.
jag är botten.

lite av amsterdam





















och jag var faktiskt nykter hela resan. typ. hyfsad mängd öl varje dag var det, men bara lullig en kväll. Och no smoking for me...
Dåligt eller bra? Skratta eller gråta?
Vi hade det skönt iaf.

dum dummare dummast

Den 11:e juni 2010 tog jag studenten.
Den 12:e juni 2010 föll jag ihop i duschen hemma hos mina föräldrar. Mina ben bar mig inte. Min kropp gav upp. Jag insåg att jag slängt bort det finaste jag hade i mitt liv då.

Idag är det den 7:e augusti 2014, och idag hände det igen. Inte i mina föräldrars duschkarbin, men i vårat badkar.
Mina ben bar mig inte. Jag satt på badkarsgolvet och ulkade och kände bara hopplöshet.

Hopplöshet över mig själv.
Den senaste veckan har tagit mig till botten. Jag har insett saker om mig själv som ingen människa vill känna.

Och än en gång så har jag gjort det;
jag har slängt bort det finaste jag har i mitt liv. Det finaste en person kan få:
Villkorslös kärlek och lycka.

Jag har slängt bort min framtid, han som älskar mig och allt jag ville leva för.

Så jävla konstigt

Ikväll kan bli en jävligt konstig kväll.
Sjukt konstig.
Men nice.

Hahaha "det kan ju bli najs".. such a classic.

Vad det är som kan hända är hemligt, som så mycket annat. Men jag kan säga att det är long time, no see på denna grejen.
Exciting men nervöst.

slänger in en random bild från häromdagen. och en ganska talande bild från oitnb!







ccciao fuckers

aldrig rätt

Varför kan jag aldrig bara få vara rätt?
Varför duger jag aldrig?
Varför blir det fel till och med när jag gör rätt?

Varför ska jag alltid misslyckas?

En liten update ba



Lunchade med memmis på bambu idag. Så jävla gott och så jävla mätt efter haha.

Fett värt.

Hade en bra dag med baby igår, och faktiskt bra idag med. So far iallafall :) Jag älskar honom så mycket. Varenda gång jag tittar in i de där underbara ögonen så blir jag påmind om varför jag föll för honom från första början.
Hans bruna, snälla, finurliga, fina ögon. Jag vill se lycka i de ögonen också. Så som jag gjorde innan. Och jag vet att vi kan uppnå det igen. Jag vet att vi kan vara lyckliga tillsammans. Faktiskt:)
Jag trodde nästan inte det där ett tag.

I övrigt så är det så kul att ha sällskap här i lägenheten. Någon som orkar lyssna och förstå. Jag har saknat det.
and that ass hahaha.

Godnatt :)

long nights, longer days

Ingen logik i rubriken. Men den kändes bra!
Jag lever och frodas. Och vissnar på samma gång.

På tal om det... igår välte kissen en blomkruka i fönstret, som han vält två-tre gånger innan.. men den har aldrig trillat ner på golvet. Tills i natt.
Helt plötsligt smäller det till och jag fattade dirr. Orkade inte ens bli upprörd. Haha kollade på eländet - jord, lecakulor, blommor, krukdelar - och gick tillbaka till där jag kom ifrån. Inte en chans att jag tog tag i nåt då haha.
Orkade knappt idag heller men var tvungen.

Världens tråkigaste inlägg. Ever. Hade min sista dag på bäcka idag med. Tråkigt och jobbigt. Men men..

SEMEEEESTEER!!!

och min började såhär:


20:e Juni 2014

Jag är inte död.
Jag lever i allra högsta grad. Jag har bara inte orkat skriva. Jag vet inte vad som ens kan vara värt att skriva.

Idag är det midsommarafton. Brukar ju vara en kul dag. Eller ja det ska vara det.
Men gissa vad jag ska göra ikväll? Jag ska tvätta. Japp, precis så patetisk ska jag vara.. Jag bokade just in en tvättid från 19 till 22. På midsommarafton.

Nu spelar grannarna "all of me" också. Gjorde mig på ännu bättre humör. Not.

Ja jag måste väl skriva om vad som hänt kanske. Men.. det är kort. Inget.
Ingenting har hänt.
Han är hemma. Inget är bättre. Jag är hemma. Fortfarande lika dålig.
Vi:et finns, men det är inte som ett vi borde vara.
Överhuvudtaget.

Nu ska jag färga håret. Det kommer säkert bli misslyckat.
Det är ju lite min grej att vara misslyckad.

8:e juni 2014

Inne på fjärde dagen nu. Eller ja.. i eftermiddag så är det fyra dygn sen han sa att vi skulle ha en paus.

Jag lever. Har till och med haft en hyfsad dag. Har sällskap i lägenheten också. En kompis ska bo här några dagar för att det hänt saker i hennes liv. Tycker så synd om henne och mina problem känns så små i jämförelse. Jag hoppas hon mår bättre snart!

Jag och baby kom inget vidare överens idag heller, det lilla vi pratade. Gick kasst faktiskt, om man ska vara ärlig.
Men vi älskar varandra. Det är båda klara över. Och det är ju alltid något.
Gör vi slut (vilket jag är 90% säker på..) så är det klart att det känns waste att två människor som älskar varandra så högt ska behöva leva utan varandra. Men går det inte, så går det inte.
Och.. man ska vara tacksam över att det tar slut på ett lugnt sätt.

Jag känner mig inte hel utan honom, det kommer jag nog aldrig göra. Men jag vill heller inte ta delar från honom, bara för att bygga upp mig. Jag är hellre i delar utan honom, än hel med honom och med vetskapen att han inte är hel - på grund av mig.

Med de orden: godnatt och sov gott!
Och ta vara på dem som alltid står vid din sida. I alla väder!



trash

Jag försöker få mig själv att göra något.
Duscha, fräscha till mig själv, diska, städa. Göra mig själv fin tills han kommer förbi. Om han kommer förbi. Göra det fint i lägenheten så han har något att vara glad över när han kommer hem.

Men.. jag vet inte ens om det spelar någon roll. Troligen inte. Men jag orkar inte ens. Jag orkar inte ens ställa mig upp och gå till köket.

Suck:(

pathetic













Aldrig har väl en dag gått så långsamt?

Ont i magen för att jag tänker och oroar mig för mycket.
Lever på socker.
Mår skit.
Dagen tar aldrig slut. Funderar på att vara uppe tills jag däckar i soffan, och sen sova tills jag vaknar imorgon. Förhoppningsvis någon gång sent på eftermiddagen. Berättade dessutom för mamma att "vi tagit en paus". Skönt att hon vet iofs. Men hon fattade väl lika väl som jag att det betyder att det är slut inom en vecka. Men hoppas kan man ju alltid!

Men tills dess... jag är ett vrak. Jag vill inte gå utanför dörren. Masade mig till kiosken och köpte en redbull och en stor coca cola. Nyttigt. Verkligen nyttigt.
Ska anstränga mig för att gå upp några kilo i vikt denna veckan med. Passa på liksom! Så han inte har något att fundera över. Vem vill vara med ett psyko. Som dessutom är tjock.
Nä.. han mår bättre utan mig. Så..

fan.. jag är så ledsen. Så jävla ledsen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kan inte ens skämta bort det för mig själv. Jag vill bara att veckan ska vara över så att jag kan få ett slut på det här.

inte ens 24 timmar

Det har inte ens gått ett dygn..Och jag klarar inte det här mer. Jag är helt knäckt. Mitt psyke... det är inte starkt när det gäller honom. Inte det minsta.

Och nu är jag nästan på botten:(
Bara för att vi älskar varandra men inte kan vara med varandra. Fy fan.

mangot

I am the architect of my own Destruction.

RSS 2.0