enklaste vägen ut

Vad smidigt det hade varit att bara dö ifrån allt.
Inte behöva ta några konsekvenser, inte känna hur ditt hjärta sakta men säkert faller isär.

Vad lätt det hade varit, att fly till en säker plats där jag inte kan skada någon eller såra någon. Fly till en plats där ingen älskar.

Den enklaste vägen ut...

Den fega vägen ut.
Jag vill inte fly. Jag vill inte lämna de som faktiskt älskar mig på ett sånt fegt, själviskt sätt. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.
För även om det inte märks, även om jag inte kan visa det.. de få personerna jag älskar. Dem älskar jag med mitt liv.

Men ibland drömmer jag mig bort.. vandrande längs den korta, enkla vägen.

ett tillägg

Det allra värsta är att anledningen till att det blivit såhär är för att han hade hopp och trodde på mig. Han väntade, stod ut och tolererade allt. För att han älskar mig och trodde på mig.

Jag fick förtroendet alla önskar sig, och jag stampade på det.

Hur kan jag? Hur kan jag leva med mig själv?

Hur ska det gå?

Jag undrar hur jag ska kunna leva med det här i framtiden.
Hur jag ska kunna leva med mig själv. Hur ska jag kunna leva med vetskapen om att jag förstörde den finaste människa jag någonsin träffat. Vad kan jag väga upp det med?
Jag tog bort allt bra som fanns, och ersatte det med bitterhet och ilska. Jag är så rädd att varken jag eller någon annan kan riva den barriären igen.

Jag blockerade en persons möjlighet till lycka.
Det ni.. det är inte många som gör.
Det är något man kanske vill göra mot någon man hatar, om man är riktigt elak.

Och det har jag gjort mot en person jag älskar av hela mitt hjärta.
Vem är jag?

botten

det här är botten.
dyigt och ju mer du trampar desto djupare sjunker du.
jag är botten.

lite av amsterdam





















och jag var faktiskt nykter hela resan. typ. hyfsad mängd öl varje dag var det, men bara lullig en kväll. Och no smoking for me...
Dåligt eller bra? Skratta eller gråta?
Vi hade det skönt iaf.

dum dummare dummast

Den 11:e juni 2010 tog jag studenten.
Den 12:e juni 2010 föll jag ihop i duschen hemma hos mina föräldrar. Mina ben bar mig inte. Min kropp gav upp. Jag insåg att jag slängt bort det finaste jag hade i mitt liv då.

Idag är det den 7:e augusti 2014, och idag hände det igen. Inte i mina föräldrars duschkarbin, men i vårat badkar.
Mina ben bar mig inte. Jag satt på badkarsgolvet och ulkade och kände bara hopplöshet.

Hopplöshet över mig själv.
Den senaste veckan har tagit mig till botten. Jag har insett saker om mig själv som ingen människa vill känna.

Och än en gång så har jag gjort det;
jag har slängt bort det finaste jag har i mitt liv. Det finaste en person kan få:
Villkorslös kärlek och lycka.

Jag har slängt bort min framtid, han som älskar mig och allt jag ville leva för.

mangot

I am the architect of my own Destruction.

RSS 2.0