För om det innebär att du och jag aldrig mötte morgondagen, så vill jag veta att du kände, om känslorna var samma, känner du detsamma, detsamma, detsamma som mig? Ja du kan tolka det hur du vill och vi kan fortsätta stå still, vi kan låtsas som ingenting men vi ljuger för oss själva nu.

Det här med att dö för den man älskar. Finns det verkligen någon som skulle göra det? Finns det människor som hyser sådana känslor för någon annan att de skulle offra sig själva för att den skulle överleva? Att döda för den man älskar är något helt annat i min mening. Jag tror att det är mycket lättare. Iallafall skulle det vara det för mig. Tror jag. Jag kanske är en egoist. Men jag tror inte jag skulle vara beredd att dö för att någon annan skulle leva. Inte som det är just nu iallafall. Självklart måste det ju vara en väldigt speciell situation för att ett scenario då denna frågan ens ska vara aktuell ska uppkomma. Men det är ganska roligt att fundera över det. Liksom - vem ska ha rollen som Jack i Titanic? Vem ska ligga i vatten, hålla den man älskar (självklart inte nödvändigtvis en älskare) i handen och riskera att frysa ihjäl för att den älskade ska överleva? Vem ska ta den sista fallskärmen när planet är på väg att krascha? Finns det någon som man skulle säga "ta min, du måste överleva, jag älskar dig" till? Det kanske är jag som har problem med att älska, men jag kan inte komma på en enda situation jag skulle göra det. Jag skulle nog inte "tränga mig före" resten så att säga. Men skulle den sista fallskärmen stå till mitt förfogande skulle jag ta den. Jag skulle inte överväga att ge bort den. Tror jag inte... Det har funnits en person i mitt liv jag nog skulle gjort det för. Varje dag. Men det var då det. Förnuftet är återtaget nu... Nog med konstiga, filosofiska tankar för inatt. Ska upp om 4,5 timmar och söka jobb. Har ett ställe jag vill jobba på, hihi. Världens mest awkward läge men det hade varit kul. Gunaatt!

Six foot six he stood on the ground He weighed two hundred and thirty-five pounds But I saw that giant of a man brought down To his knees by love He was the kind of man that would gamble on luck Look you in the eye and never back up But I saw him crying like a little whipped pup Because of love You can't see it with your eyes, hold it in your hands But like the wind it covers our land Strong enough to rule the heart of any man This thing called love It can lift you up never let you down Take your world and turn it around Ever since time nothing's ever been found That's stronger than love Most men are like me, they struggle and doubt They trouble their minds day in and day out Too busy with livin' to worry about A little word like love But when I see a mother's tenderness As she holds her young close to her breast Then I think god that the world's been blessed With a thing called love You can't see it with your eyes, hold it in your hands But like the wind it covers our land Strong enough to rule the heart of any man This thing called love It can lift you up never let you down Take your world and turn it around Ever since time nothing's ever been found That's stronger than love.

Det är något med boken Syskonkärlek. Det är verkligen en bra bok. På alla sätt. Och jag gråter varenda gång jag läser den. Jag mår inte bra av att läsa den tror jag inte. Ändå kan jag inte förklara varför jag känner så. Och jag kan verkligen inte förklara varför jag vill läsa om den igen. Dock har det aldrig varit värre än när jag läste den någon gång i mitten av förra sommaren (2010 alltså). Kanske berodde det på att mina hormoner levde sitt egna liv, kanske hade det ingen speciell förklaring, eller så berodde det på förutsättningarna som var just då. Jag var så kär, så ledsen och helt förstörd. Vissa av händelserna i boken kändes så nära. Som om de var tagna ur mitt eget liv. Och ändå inte. Det som hände i boken var "saker som inte händer på riktigt" och ändå kändes de så otroligt passande. På sida 230 i boken står det såhär: "Jag undrar vad det är för underlig drivkraft som får kroppen att utföra alla de gamla invanda rutinerna, fast själen vrålar i protest. Vad är det som får kroppen att resa sig ur sängen på morgnarna? Vad är det som får benen att ta en till skolan? Och vad är det som får handen att föra mat till munnen och munnen att tugga och svälja, fast ingenting längre smakar någonting? Och vad är det som får en att sitta böjd över läxböcker fulla av ord som inte längre betyder någonting? För orden miste sin betydelse, maten miste sin smak och allting tappade sin färg. [...] Vad heter den kraft som gör att man kan gå omkring och se ut som om ingenting har hänt? För människor ser på en varje dag utan att se att man är söndersliten och blöder. Hur kan människor komma alldeles nära utan att se hur trasig man är?" Precis sådär kände jag. Och när jag läste det blev det så påtagligt och verkligt att jag inte ens kunde fly från mina egna känslor. Då var det någon som, nästan bokstavligt talat, la korten med mina känslor på, på bordet. Nu när jag läser boken igen så känner jag inte likadant. Men jag vet ändå hur det känns när den man älskar helt plötsligt inte finns där. Jag vet hur det känns att gå runt och inte ens känna någon lust att leva. Jag ville inte dö, absolut inte. Men jag hade inget att leva för. Jag kände mig som nöt som sakta men säkert ruttnade inuti utan att någon såg. Utifrån såg jag bara lite allmänt hängig ut; det är sådant som går över. Och visst, det gick över. Men någon värre känsla än den jag hade då kan jag inte tänka mig. Angående boken då.. Den får mig att reflektera över så mycket. Personer som inte kan visa sin kärlek öppet. Hur dåligt personer verkligen mår under ytan. På varför jag aldrig är glad över något jag har? Idag är jag glad. Glad över tiden som varit och jag vet att jag kommer vara glad i framtiden också. Inte alltid, ibland kommer jag må för jävligt och säkerligen kommer jag tappa lusten att leva igen. Men jag har lärt mig att leva. Det blir bättre och man får inte sluta sträva efter något bättre. Allt kan bli bättre. Alltid! Nu ska jag dock sluta gråta, avsluta blogginlägget och sova. Det var inte alls detta jag tänkte inlägget skulle handla om. Jag ville bara nämna att boken är väldigt bra och alla borde läsa den. Faktiskt - alla. Jag ska upp om 4,5 timme och köra bil. Kanske dör jag i en trafikolycka, kanske ser jag någon dö, kanske träffar jag mitt livs kärlek, kanske kör jag bara in till värnamo och gör det jag ska. Fan, känslor är överflödiga. De ger en inte mer än krångel. Men, vad vore så livet utan fnurror på tråden? Godnatt

Wash away the filth of the city, and I lose myself here right before your eyes, but I don't mind if you don't mind. I'm alrigt, I'm alright. I'm alright - I don't mind if you don't mind.

I know you're scared that I'll soon be over it, that's part of it all. Part of the beauty of falling in love with you, is the fear you won't fall.

Ja, jag vet att klockan är två och det är sent för en söndagkväll. Men ingenting kan få mig härifrån. Är man klok så borde man gå, men vem har lust att va rationell när man hör rock n' roll på saxofon. Måndag morgon, kan vi glömma, det är flera ljusår till det ljusnar. Måndag morgon, kan vi drömma om det som händer oss här och nu. För inatt inatt är det du, är det jag, och vi följer så lätt minsta motståndets lag mot en himmel som har nummer sju, inget stoppar oss nu. Ååh, inatt inatt, kom och ge, kom och ta. Kom och dansa med mig, du är allt jag vill ha. Ingenting som vi gör är tabu, inget stoppar oss nu. Har så svårt att släppa din hand och se dig gå åt ett annat håll, när vi precis har träffats du och jag. Har du också tänkt på ibland att ingenting spelar någon roll, och att imorgon är en annan dag. Måndag morgon, när vi vaknar, är det säkert senare än vanligt. Måndag morgon, och vi saknar ett annat hjärta som slår i takt. För inatt inatt är det du, är det jag, och vi följer så lätt minsta motståndets lag, mot en himmel som har nummer sju, inget stoppar oss nu. När du rör mig, händer nånting inuti. Och du gör mig, vild och exalterad. Om du hör mig, har jag något att säga dig, stanna här hos mig. För inatt inatt är det du, är det jag, och vi följer så lätt minsta motståndets lag, mot en himmel som har nummer sju, inget stoppar oss nu. Inget stoppar oss, inatt inatt är det du och jag.

"But he had to admit his tendency to self-pitying flippancy - the barbed inward-turning verbal projectile - held little allure for him now, had held less and less than in his sarcastic college years. Then, of course, arrogance and earnest self-regard mingled with raw disdain. Increasingly, it took energy to inject comments with bile, mainly because he no longer felt it, and life-as-hissy-fit had grown tiresome. Even for the child of self-dramatizing actors, the fungible persona - a different face for a different room - was not attractive." From: the inadvertent headshot, by Robert J. Hughes

"I climbed into bed. A writer never finishes a story, Flaubert once wrote, he only abandons it. I closed my eyes and listened to the curtains flutter and the wild rush of wind through the trees - the dry, rustling sound it made - wondering if it would rain. I lay there thinking of Jay until I fell asleep."

"Jag är en självisk, manipulativ och egodriven person som alltid tror att jag har rätt och att jag gör rätt. Jag kan vara väldigt charmig när jag får vad jag vill ha, men får jag det inte slår jag tillbaka med väldigt passivt aggressiva handlingar" - Wayne Lo