Moving on

Hej och hå!
 
Här slits det vill jag lova! Okej, kanske inte för min del iofs. Jag sitter mest och glor, men jag kan ändå inte göra så mycket. Saiki och Emir tapetserar och de sköter det så bra på egen hand. Jag kan ju inte ändå så. 
Det blir väldigt fint iallafall. Vi ska ha brun/beige/gråa (beroende på ljus och så) tapeter på två väggar, och sen en svart- och brunmönstrad på den tredje. Sen fjärde väggen vid fönstret och balkongdörren kommer antingen lämnas vit eller så blir det med den förstnämnda tapeten. 
 
Såhär såg det ut för ett tag sen, när ena väggen var klar:
 
 
Längtar efter att flytta in på ritkigt nu. Det blir en gemensam lägenhet, på riktigt liksom. Ska bli så mysigt. 
Och att man faktiskt kan stänga en dörr om sig. Det kan ju vara behövligt ibland. Jobbigt att leva på varandra 24/7. Hur mycket man än tycker om varandra! :)
 
Snart ska vi väl åka hem till Spliff också, stackaren har varit själv nästan hela dagen idag. Och igår också. Idag är det dessutom kattens dag så han måste firas. Bäbismosas :)
 
Tjenis!

Sleepless

Och nej, detta kommer inte bli nåt jag-kan-inte-sova-för-livet-suger-inlägg.
Inte alls faktiskt, även om man nog kunde tro det kanske :) Snarare tvärtom.

Jag är väldigt glad. Lite rädd, men glad.
Varför är jag rädd då? Jo för att jag inte kan förutse framtiden. Jag vet inte hur det kommer bli, men jag ska lägga ner hela min själ på att försöka få det bra. För jag vet att det går! Det krävs bara lite ansträngning.

Jag vet att jag är lat, och tar väldigt lätt på de flesta sakerna. Jag är inte den som anstränger mig i onödan. På gott och ont såklart. Mest ont kanske.. Men å andra sidan, om man bortser från att det är jävligt dumt att vara lat med skolarbetet, vad har jag nånsin haft som varit viktigt att kämpa för? Viktigt på riktigt liksom. Ser jag tillbaka på mitt liv, på hur heartbroken jag var efter mitt x, hur jag tog att jag fick gå från jobbet (haha nej inte bara jag fick inte sparken, det var arbetsbrist), hur jag behandlade min kropp under tiden i uppsala (lets be honest-det var inte direkt hälsosamt)...
Vilken av de sakerna är viktiga nu? Vad bryr jag mig om det nu? Ingenting.

Men jag vet att om jag inte kämpar för detta så kommer jag ångra det för all framtid. Så jag är så otroligt glad, nästan så jag vill kalla det tacksam, att jag ens får chansen att kämpa för detta. Chansen att försöka!

Så för första gången känns det viktigt att anstränga mig. Jag vet att jag nog sagt sånthär innan, antagligen om skolan då. Och det är såklart sant. Skolan är viktig, och jag kommer klara det. No doubt about it egentligen. Krävs bara skärpning. Men det känns inte alls lika vitalt som detta. Jag MÅSTE klara skolan, misstolka mig inte. Men detta är annorlunda ändå!
Detta är för lyckans skull. För framtiden. För en lycklig framtid.
Skolan är mest för en nödvändig framtid.
Om man nu måste försöka put labels to it.

Hursomhelst, nu bara babblar jag. Men jag var tvungen att skriva av mig lite.
Och för en gångs skull så var det inget negativt. Alls. Bara... beslutsamhet.

Det är en sak jag inte haft innan.

Bilden har inget med texten att göra, men Spliff var så söt bara. Och nästa bild - den är från vår hetsätardag förra året. Eller var det i våras?! Anyhow, jag hade ätit såå mycket, och spände ut magen. Klänningen gjorde susen. Haha, höggravid typ.


Sen, anledningen till varför jag är vaken.. Haha ja jag kan inte sova bara. Sov så rastlöst när jag väl sov så tänkte kolla fb och skit och sen försöka igen. Slutade med att jag legat uppe typ 1.5 timme och inte gjort nåt vettigt :P

Godnatt bloggisen.

Pretty much sums it up



and then how 'bout a gun too?! Or a rope.

-och ibland är livet inte så lätt-

Enough said.

sjukt ocool på jobbet

haha ;) Tar mig en liten paus på jobbet. slutar om en knapp timme. Bara några toaletter och ett klassrum kvar. Gött.

Min baby jobbar över idag :( tråkigt men då kanske jag faktiskt kan plugga. Päronen kommer på fika och så en runda förbi gnosjöhjälpen med. Blir soft.

over n' out.


-ibland är det så lätt-

If tomorrow is a judgement day 
And I'm standin' on the front line
And the Lord ask me what I did with my life
I will say I spent it with you
 
As the years they pass us by
We stay young through each other's eyes
And no matter how old we get
It's okay as long as I got you babe

'Cause your love is my love 
And my love is your love
It would take an eternity to break us
And the chains of Amistad couldn't hold us 

If I should die this very day
Don't cry, cause on earth we wasn't meant to stay
And no matter what people say
I'll be waiting for you after judgement day
 

 

Feeling good

Idag är det vm-kval igen. Heja Sverige :D
Måste åka och köpa några öl, annars kan vi ju inte kolla, haha.
Som förra matchen:
 
Nu är jag btw ganska nöjd med håret :)
 
Nu måste jag skynda mig, har en del att fixa innan jag ska hämta baby på jobbet vid 17.
ciao.
 

lite change här då va

Ja.. nu är det såhär. Det kommer bli lite ändringar i bloggen.
Jag vet inte riktigt hur än, men det finns i princip två vägar att gå:

1. Jag låser bloggen så att ingen kan läsa den. Detta känns onödigt eftersom ingen läser den ändå, men då kan jag skriva vad jag vill.
2. Jag ändrar sätt att skriva. Eller.. jag slutar skriva om vissa saker kanske är bättre uttryckt.

Jag ska fundera lite på hur jag ska göra. Känns tråkigt either way, men nödvändigt. Så länge så lägger jag upp en inspobild ;)

Hejdå bloggisen!

I samma stund så vet jag, att allting har ett slut.

Jag skrev ju i förrförra inlägget att vi inte ska göra slut pga problemen, för vi vill ju vara tillsammans.
Vill.


Jag glömde en sak där: det räcker inte alltid med att vilja. Är problemet (jag) större än viljan så spelar det ingen roll.

Vi pratade i natt.. Och det kommer aldrig bli bra.
Han gick nyss till jobbet och jag ska lägga mig med spliff lite. Till och med mot honom känns det som ett svek. Jag lovade honom en matte resten av sitt liv. Det kommer han nog inte få.

Hur kunde det bli såhär?

Btw

Förresten, idag (eller ja, fortfarande igår rent teoretiskt) så var det ju fars dag. Jag gjorde en rätt ful, men god, tårta åt pappa. Tror han uppskattade den faktiskt :)




Och det här beskriver min pappa perfekt! Hur jobbig han än är ibland, och hur irriterad han än gör mig, så är han världens bästa pappa! Inte många pappor som skulle göra så mycket för sina barn som han har gjort för mig. Det kan jag lova. Han är bäst :)

Defying gravity

Ja.. alltså. De typ senaste blogginläggen har ju onekligen varit ganska deppiga. Jag har verkligen varit ledsen när jag skrivit dem, och jag menar varje ord. Men tro inte för nån sekund att jag inte har världens bästa pojkvän, för det har jag. I alla väder och under alla omständigheter. Dock så är jag en impulsiv känslomänniska så jag skriver det jag känner för stunden.
Igår (eller i förrgår rent teoretiskt) så var vi på bio. Vi såg Gravity. Tycker den var ganska bra faktiskt. Sevärd iallafall!

Hursomhelst - på vägen hem pratade vi om att människor skiljer sig alldeles för lätt. De gifter sig, är gifta några månader, bråkar om en småsak och sen skiljer de sig. För.. ja, så är det ju. Det är inte många par idag som verkligen kämpar för förhållandet. Inte som det var förr i tiden, för kanske två-tre generationer sen.
Det är klart, älskar man inte längre varandra, om kärleken tagit slut, då ska man skilja sig. Då finns det ingen anledning att stanna i ett olyckligt äktenskap (eller göra slut i ett förhållande då om man inte är gift, ni fattar poängen).

Men folk idag.. jag vet inte, de gör slut för sådana småsaker. Tror inte folk idag på kärleken eller varför är de inte beredda att kämpa för något?
Vi pratade om detta och kom fram till att våra bråk är ju rätt töntiga. Vi får för oss att vi ska göra slut och jag ska flytta härifrån och grejer. Men i själva verket- varför skulle vi göra slut? Vi älskar varandra och vill vara med varandra. Något sådant ska man inte bara slänga bort på grund av ett bråk. Sen var vi ju också överens om att våra bråk faktiskt är mer omfattande än de flesta andras. Det är inget småsurande det handlar om; det är verkligen bråk. Högljutt, synligt och kännbart. Haha det är inget som ska sopas under mattan, våra bråk är allvarliga. Men båda vet att det är onödigt egentligen. Han vet att jag vet, och jag vet att han vet.
Det är därför det inte tagit slut, för vi vet att ingen av oss vill göra slut även om vi säger det. Vi har pratat om det, seriöst alltså. Men vi kom aldrig fram till nåt annat än att vi ska fortsätta försöka. För vi vill kämpa. Kämpa för att vårat förhållande ska hålla. Jag vill att vi ska spendera våra liv tillsammans, och jag hoppas och tror att Saiki vill samma sak.

Man ska inte staka ut sitt liv i förväg, men man får aldrig vara rädd för att satsa på sina drömmar :)

Nu måste jag verkligen sova. Vet inte ens om detta inlägget fick fram poängen jag hade i mitt huvud. Men iallafall, tänkte bara säga att trots mina deppiga inlägg så är jag lyckligast i världen. Ibland tänker jag att vi skulle kanske ha det bättre på varsitt håll. Men jag tror vi har det bäst tillsammans just nu iallafall. Så därför vill jag kämpa!





I didn't mention

that I'm a redhead nowadays right?!
Men jo.. så är det. Ville ju ha det mörkrött men ändå klart liksom. En kall, röd färg. Och vad har jag? Jo.. orangerött. Så det är ju ingen hit faktiskt. Men men, what to do. Ska se om jag kan fixa till det lite med en mörkare röd färg. Annars äre back to black som gäller :)
Här är en suddig och mörk bild iaf :)


Och en motivational pic:


Och bara en random pic för att mina inlägg varit så deppiga på det senaste!

Maybe that's what happens when a tornado meets a volcano

Varför vågar jag inte bara?
Det skulle bli så mycket lättare.
Inga mer tårar, inga mer skrik, inga mer bråk, inget mer sårande.
Jag skulle aldrig mer behöva känna den smärtan när det känns som att mitt hjärta kläms ihop för att jag ser hur ledsen han innerst inne är. Jag skulle aldrig mer behöva höra de orden som gör så ont; de orden när han säger att det är mitt fel. Orden som får mig att inse att han skulle må bättre utan mig.
Orden som får mig att inse att han inte känner sig älskad av mig.
Orden som får mig att inse att min kärlek inte räcker.
Jag vill att han ska vara lycklig. Jag vill att han ska kunna vakna på morgonen och vara glad över att han har en flickvän som väntar på honom efter jobbet.
Jag vill att han ska vara stolt över sin flickvän.

Jag vill så mycket att den personen är jag. Men jag vet att så är det inte.
Så varför vågar jag inte bara göra slut?
Jo för jag vill inte vara utan honom.
Så självisk är jag.

...

Jag vet inte vad jag gör.
Jag vet inte vad som ska hända.
Jag vet inte hur jag ska klara detta.
Jag vet inte hur det kunde bli såhär.
Jag vet inte.
Jag vet.
Jag.
Jag är problemet.

mangot

I am the architect of my own Destruction.

RSS 2.0