Ligger i min säng hemma i Uppsala. Naken, ensam, lite småkylig. Gillar livet efter att ha haft den mysigaste helgen på väldigt länge. Träffade personer jag saknat och träffade en person jag saknar nu när jag är tillbaka. Vet inte vad som hände där riktigt men så är det. Känner mig helt förvirrad över faktumet, men kan inte ändra på det heller. Det lär gå över på ett tag. Jag hoppas det gör det! För jag har absolut ingen lust eller ork att gå runt och sakna en viss person. Ligga och önska att personen låg jämte och klappade en lite försiktigt på ryggen. Vilja pussa personen på kinden, på axeln, på ryggen, på munnen, i nacken, på magen. Jag vill inte känna så. Men nu gör jag det. Shit pommes frites!

Ett sms. Ett endaste litet sms på tre ord; det var alltså vad som krävdes för att jag skulle få mitt första totala psykbryt här i Uppsala. Att ligga kall, helt lipfärdig, skakande och med ett psyke som inte håller för mycket just nu.. det känns sådär. Inget jag rekommenderar.