Jag önskar att jag aldrig blivit kär.

Jag vet inte ens om jag menar det. Troligen inte. Men just nu känns det så. Jag orkar inte mer. Så trött på att vara världens lyckligaste ena minuten och nästa minut vill jag bara sätta mig ute i en snöstorm och inte komma fram förrän till våren.

Jag menar det nog inte egentligen, inte alls ens. Men ibland önskar jag att vårat förhållande var halvdåligt jämt, eller halvbra om man vill se det från den vinkeln. Då hade inte humöret haft så långt att pendla.
Nu är det som dag och natt.

Ibland känns det som att allt är ett misstag. Ett stort jävla misstag. Att slänga sig in i ett så pass seriöst förhållande, följa passionen och impulserna. Inte tänka ett steg längre. Men det är för sent att tänka så nu - ett och ett halvt år senare.
Hade inte båda vi varit så impulsiva hade jag kanske fortfarande pluggat juridik och kanske en dag nått min dröm om att bli försvarsadvokat. Nu blir jag (förhoppningsvis) civilekonom. Det är ett ganska stort steg neråt.
Missförstå mig inte: jag ångrat inte mitt beslut att hoppa av juristprogrammet. Inte för en sekund. Jag följde min magkänsla och det är jag faktiskt ganska stolt över. Sen.. å andra sidan, min magkänsla har väl aldrig varit speciellt bra. Men jag ångrar inget!

Nu måste jag avsluta detta innan det flippar ur.

Och jag är glad att jag är kär. Innerst inne är jag jätteglad.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

mangot

I am the architect of my own Destruction.

RSS 2.0