mangot -

Jag har inget att skriva. Eller?

Publicerat 2013-12-28 22:20:57 i Allmänt

Jag har ingen lust att skriva.
Jag har inget att skriva om.
Jag har inget att vara glad över och jag orkar inte att se mina gamla ledsna inlägg så jag kan inte skriva om det heller. Ändå kommer detta bli ett sådant.

Jag ligger och lyssnar på Winnerbäck. Instängd i sovrummet. Spliff går runt och är söt. Det är iallafall lite glädjegivande.
I övrigt? Not so much.

Jag vet inte varför vi fortsätter såhär?
Har vi tro på att det en dag ska ändras eller är vi bara för fega?

Jag är iallafall rädd. Rädd för hur det ska bli den dagen jag måste stå på mina egna ben.
Jag vill inte bli som jag var innan. Vill inte hålla på så. Det lockar inte och dessutom skulle det vara som att allt jag sagt de senaste 1.5 åren bara var bullshit. Och det är det inte. Jag menar varenda ord när jag säger att han är den enda och att jag är glad över det.
Men... att vara som innan jag träffade honom. Det är det enda jag kan. Det enda jag är bra på.
Jag var pajasen/festprissen. Man visste att jag alltid gick all in, kosta vad det kosta ville. Alla visste varför jag kom i gårdagens kläder till skolan nästa dag, alla visste, och räknade nästan med, att jag skulle dyka upp lika sliten som en överkörd grävling.
Jag gjorde precis som jag ville. Sov var jag ville, åt när jag ville, körde som jag ville. Jag ... jag var mig själv, för mig själv.

Nu är jag mig själv, men inte ensam. Nu har jag ändrats. Och jag är glad över det. Men.. jag är ju inte bra på det. Jag kan inte det här. Jag misslyckas bara.
Innan levde jag kravlöst och då lyckades jag. För jag stod bara till svars för mig själv.
Nu står jag till svars för nån annan och jag klarar inte det.
Jag misslyckas bara. Och jag hatar att misslyckas.
Många tror säkert att jag är ganska likgiltig när det väl kommer till resultat för att jag är det under processen. Men det är jag inte.
Varenda gång jag misslyckas så gör det ont. Oftast kan jag skämta bort det för jag vet att det löser sig så småningom eller att jag kan fixa det.
Men det här.. det går inte att fixa. Det är bara en nedåtgående spiral. En spiral som inte kommer ta slut.
Dem kommer bara gå så djupt att det inte kommer gå att traska tillbaka upp.
Som att trilla ner i en brunn och se ljuset, livet, där uppe men innerst inne veta att du kommer dö där nere. Till sist orkar du inte mer och då är du slut.
Jag vet redan att jag är slut. Och jag har inte ens nått botten än.
Men jag tänker ALDRIG sluta försöka. Inte sluta försöka klättra upp för de hala väggarna.
En dag kanske brunnen fylls med vatten och man kommer upp.

Direktlänk, 0 Kommentarer

Kommentarer

Trackback

Jag har inget att skriva. Eller?

Kommentera inlägget här:

mangot

I am the architect of my own Destruction.