Okej, såhär är det. Det känns som jag är t...
Okej, såhär är det. Det känns som jag är tvungen att erkänna det för mig själv en gång för alla. Jag är inte redo för det här. Jag har jätteroligt och jag trivs jättebra här i Uppsala. Men jag är inte tillräckligt mogen för att studera på universitetet och leva det här livet. Nu tänker jag fortsätta göra det, men jag förstår inte hur det ska funka. Jag är så oroad över att inte klara skolan och det är ändå bara t1. Jag är så rädd att det här ska vara fel för mig. Någonstans långt inne känns det helt rätt men just nu känns det bara som att jag borde hoppa av, flytta hem till Småland och skaffa något jobb jag hatar och försöka mogna lite. Jag är så jävla barnslig och det håller inte. Jag älskar att leva så: oansvarsfullt och dekadent. Men det går inte, eller ska iallafall inte gå, på juristutbildningen. Det känns som att jag måste komma fram till varför jag gör det här. Och så känns det som att jag behöver en fast punkt i mitt liv. Jag har inte det just nu. Men jag kanske borde ha det. Det är dags för mig att växa upp nu; jag går inte på gymnasiet längre. Men jag vägrar. Nu bestämde jag mig: jag SKA klara det här. Och jag ska göra det på MITT sätt!
