Det är något med boken Syskonkärlek. Det är verkligen en bra bok. På alla sätt. Och jag gråter varenda gång jag läser den. Jag mår inte bra av att läsa den tror jag inte. Ändå kan jag inte förklara varför jag känner så. Och jag kan verkligen inte förklara varför jag vill läsa om den igen. Dock har det aldrig varit värre än när jag läste den någon gång i mitten av förra sommaren (2010 alltså). Kanske berodde det på att mina hormoner levde sitt egna liv, kanske hade det ingen speciell förklaring, eller så berodde det på förutsättningarna som var just då. Jag var så kär, så ledsen och helt förstörd. Vissa av händelserna i boken kändes så nära. Som om de var tagna ur mitt eget liv. Och ändå inte. Det som hände i boken var "saker som inte händer på riktigt" och ändå kändes de så otroligt passande. På sida 230 i boken står det såhär: "Jag undrar vad det är för underlig drivkraft som får kroppen att utföra alla de gamla invanda rutinerna, fast själen vrålar i protest. Vad är det som får kroppen att resa sig ur sängen på morgnarna? Vad är det som får benen att ta en till skolan? Och vad är det som får handen att föra mat till munnen och munnen att tugga och svälja, fast ingenting längre smakar någonting? Och vad är det som får en att sitta böjd över läxböcker fulla av ord som inte längre betyder någonting? För orden miste sin betydelse, maten miste sin smak och allting tappade sin färg. [...] Vad heter den kraft som gör att man kan gå omkring och se ut som om ingenting har hänt? För människor ser på en varje dag utan att se att man är söndersliten och blöder. Hur kan människor komma alldeles nära utan att se hur trasig man är?" Precis sådär kände jag. Och när jag läste det blev det så påtagligt och verkligt att jag inte ens kunde fly från mina egna känslor. Då var det någon som, nästan bokstavligt talat, la korten med mina känslor på, på bordet. Nu när jag läser boken igen så känner jag inte likadant. Men jag vet ändå hur det känns när den man älskar helt plötsligt inte finns där. Jag vet hur det känns att gå runt och inte ens känna någon lust att leva. Jag ville inte dö, absolut inte. Men jag hade inget att leva för. Jag kände mig som nöt som sakta men säkert ruttnade inuti utan att någon såg. Utifrån såg jag bara lite allmänt hängig ut; det är sådant som går över. Och visst, det gick över. Men någon värre känsla än den jag hade då kan jag inte tänka mig. Angående boken då.. Den får mig att reflektera över så mycket. Personer som inte kan visa sin kärlek öppet. Hur dåligt personer verkligen mår under ytan. På varför jag aldrig är glad över något jag har? Idag är jag glad. Glad över tiden som varit och jag vet att jag kommer vara glad i framtiden också. Inte alltid, ibland kommer jag må för jävligt och säkerligen kommer jag tappa lusten att leva igen. Men jag har lärt mig att leva. Det blir bättre och man får inte sluta sträva efter något bättre. Allt kan bli bättre. Alltid! Nu ska jag dock sluta gråta, avsluta blogginlägget och sova. Det var inte alls detta jag tänkte inlägget skulle handla om. Jag ville bara nämna att boken är väldigt bra och alla borde läsa den. Faktiskt - alla. Jag ska upp om 4,5 timme och köra bil. Kanske dör jag i en trafikolycka, kanske ser jag någon dö, kanske träffar jag mitt livs kärlek, kanske kör jag bara in till värnamo och gör det jag ska. Fan, känslor är överflödiga. De ger en inte mer än krångel. Men, vad vore så livet utan fnurror på tråden? Godnatt