Det här var nog det bästa blogginlägget jag någonsin läst:

http://nemo.myshowroom.se/jag-vill-inte-explodera/#comment

Det känns som om Nemo beskrivit mig till punkt och pricka (ja, förutom att jag är 19 och inte 23 då). Så jag förstår vad han känner, och det är så fruktansvärt jobbigt. Man lever, man har kul, man gör vad man vill. Och sen så faller allt sänder. Till sist blir det så. Det är oundvikligt.
Och att prova sig fram, det funkar säkert ett tag. Men till sist när man den nivån där allt blir för mycket och man har inte hittat några svar. Och då faller man. Man faller rakt ner i en glaciärspricka som man inte kommer upp ur.
Och sen - the end.

Sen är ju Nemo faktiskt ganska snygg också