Jag hatar att sitta hemma helt själv om natten för då börjar jag tänka. Tänka på saker jag inte vill tänka på.
Saker jag kanske bara vill glömma. Saker jag önskar att de aldrig hänt. För jag orkar inte gråta mer över något som hände för så längesedan. Samtidigt önskar jag att jag aldrig någonsin kommer glömma det. Varken det bra eller det dåliga.
Glömmer jag aldrig det bra kan jag skatta mig lycklig, för det är inte många som får uppleva det jag kände.
Glömmer jag aldrig det dåliga kanske jag inte gör om det.

Glömmer jag allt kommer den tunga klumpen, den som ligger på mitt bröst och ibland förhindrar mig helt från att andas, lyftas bort och jag kommer slippa oroa mig över att helt plötslig brista ut i gråt. Men det är inte möjligt. Jag kommer aldrig glömma och klumpen kommer alltid ligga kvar. Säkerligen kommer den bli mindre och mindre ju längre tiden går. Men den kommer aldrig försvinna.

Jag vet, allvarligt talat, inte hur jag mår just nu. Ena stunden kan jag hoppa runt på mitt rum till en partylåt och känna mig lätt som en fjäder; det är bara för mig att flaxa med armarna så kan jag flyga. Upp upp och iväg! Iväg dit mina drömmar för mig. Och i ena stunden vill jag bara lägga mig i min säng, dra täcket över huvudet och ligga där tills jag ruttnar bort. Jag vill inte äta, inte prata, ingenting. Ibland känns livet helt okej: jag lever men det finns alltid något orosmoment. Men fine liksom, det är sådant man får stå ut med. Life is life.
Det är nästan då det är som bäst - när livet rullar på men inget är överdrivet bra - för då faller man inte lika långt ner, och det är inte lika långt upp.

Jag vill ha någon att hålla om och jag vill ha någon att somna jämte. Tror jag. Det känns som om någon behöver styra upp mitt liv, precis som en jag kände gjorde för några år sedan. Men jag vet att jag måste klara att styra upp det själv. Jag måste stå på egna ben nu för jag är vuxen. Just därför vill jag inte ha någon ny person i mitt liv på "det" sättet. Visst vill jag skaffa fler kompisar och bekanta, det är underbart! Men jag kan inte släppa in någon nära inpå mig just nu. Men på ett sätt vill jag ändå börja om på något nytt med någon ny igen. Eller önskar jag att det fortfarande var du? Jag vet inte.
Jag vet ingenting. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte hur jag ska hantera vissa saker, jag vet inte om jag kan lita på en vän (är personen ens en vän?), jag vet inte hur det blir med mitt studerande, jag vet inte hur det blir med mitt jobb.
Ibland känns det som om jag inte vet vem jag är.

En av de väldigt få sakerna jag verkligen ångrar i mitt liv fick mig att tvivla på vem jag är, och framförallt synen på mig själv. Och tyvärr, den där tviveln sitter i än. Det var mycket som föll då. Mycket är tillbaka på sin plats, en del ligger kvar på marken och en del ligger löst ovanpå och riskerar att ramla ner och rasera allt igen.
Det känns som om jag flippat ur totalt det senaste året.

Därför: kan jag inte bara få glömma?


Idag är det två år sedan denna bilden togs.
Likadant med bilden nedan.
Skillnaden är att jag inte vet vad "vanligt" är längre.
Och att i fåtöljen sitter det ett gosedjur till.
Ett till som påminner om

(d)en vän jag hade.