I miss you still
Det här är Astrid, ponnyn jag hade när jag var yngre. Jag sålde henne när jag hadr gått ungefär en termin på gymnasiet. Mest på grund av tidsbrist, men också för att jag helt enkelt var för stor för henne. Jag sålde henne till några min familj känner, dottern där ville ha en häst. Då skulle hon bo nära mig fortfarande så att jag kunde hälsa på henne så ofta jag kunde. Men efter ett tag hävdade de att hon var sjuk (eller nåt sånt, jag kunde inte höra detta så mina föräldrar tog hand om det), vilket jag faktiskt inte tror på. Eller hon kanske hade nån sjukdom, men jag tror att vad som mest hände var att hon som nu skulle ha henne inte klarade av henne. Astris var ganska speciell, och absolut inte lik en ridskolehäst whatsoever. Så jag hävdar att hon förstörde Astrid. Iallafall så sålde de henne, för slaktpris, till umeå. Det var det sista jag hörde. Sen den dagen har jag hatat den familjen. Hursomhelst, jag saknar verkligen Astrid fortfarande. Särskilt de senaste månaderna. Vet inte varför det kommit tillbaka så mycket nu, men jag saknar verkligen min lilla häst. Och allt som hade med henne att göra. Myset i stallet och i hagen, de mindre roliga stunderna när hon slängt av mig, de fina stunderna när hon kom susandes i full gallop mot mig när jag ropat på henne. Jag saknar att kunna slappna av med nån som förstod mig. Som alltid lyssnade och som jag alltid kunde krama när nåt kändes jobbigt. Hur töntigt det än låter, med tanke på att hon är ett djur, så var vi vänner. Vi växte tillsammans och vi utvecklades tillsammans. Vi hade motgångar, men det löste sig alltid. Jag vill ha tillbaka henne. Jag vill ha tillbaka MIN Astrid. För i mitt hjärta, har hon aldrig varit borta. 
Kommentarer
Trackback
