16 februari 2015
2 månader utan körkort.
Snart 2 månader sen 23årsdagen.
Ingen relevant info, men om nån undrade liksom?!
Ikväll somnar jag.. glad. Jag vågar knappt skriva det för varenda gång går det år helvete så fort jag erkänner att jag är glad.
Jag älskar dig saiki. Always have, always will.
Vad fan som än händer.
Nu är det nattinatti med Spliff på ena sidan om mig och Baby på den andra. ❤❤❤
vem
Vem försökte jag lura?
Mig själv såklart.
Varför gör man då något så dumt?
För att mitt hjärta är cp.
För att mitt hjärta känner.
Och för att det hjärtat känner,
det går inte att stå emot.
Jag hoppas det repar sig snabbt nu.
Jag hoppas det drar ihop sig till den trygga, gamla, hårda, olyckliga och förkolnade klumpen det en gång var.
Innan jag föll.
Föll för det finaste världen skådat. Den mest otroliga jag träffat och någonsin kommer träffa.
Innan jag blev förtrollad av charmen, humorn, de bruna ögonen... allt.
Jag föll så hårt, och jag har aldrig tagit mig upp igen.
Och nu ligger jag här. Med ett hjärta som blöder. Och vem drog jag med mig ner?
Jo honom.
Jag vill inget annat än att han ska vara lycklig. Och varför fan släpper jag inte då? För jag vet att det blir aldrig med mig.
Hur skulle det kunna?
Någon som bara tar och tar utan förmåga att ge något tillbaka.
Varför förstod jag inte direkt? Varför förstod jag inte att jag kommer aldrig göra någon lycklig, som ger mig allt.
För jag bara äter upp allt som är fint. Allt som är bra. Jag har aldrig haft något så fint innan. Så jag kunde inte veta.
Men jag borde förstått att något så bra kommer inte till någon som mig, utan ett pris.
Ett pris jag aldrig kunnat betala.
Jag önskar det fina aldrig hade kommit till mig.
Victoria's secret fashion show
Yes.. sitter och kollar på VS-fashion show. '
och de är så jävla sexiga alltså. Det finns ju typ inte. Jag smälter..
Och vad gör jag då? Jo jag sitter hemma med massa (åtminstone ren) tvätt runt mig.
Ensam. Uppgiven.
Det var inte såhär det skulle bli liksom...
och de är så jävla sexiga alltså. Det finns ju typ inte. Jag smälter..
Och vad gör jag då? Jo jag sitter hemma med massa (åtminstone ren) tvätt runt mig.
Ensam. Uppgiven.
Det var inte såhär det skulle bli liksom...
Om vi säger såhär...
... så kanske det ger en rätt bra fingervisning om hur jag mår.
- jag tycker inte ens att sex är roligt längre.
Det ger mig bara ångest. Antingen för att jag inte får ligga nåt överhuvudtaget. Eller så får jag ångest och blir deppig för att det är så jävla sorgligt när jag (vi) försöker. Vi som va bäst. Nymphomanics typ. Och så jävla bra sex.
Nu är det bara ångest.
Fy fan va tragiskt.
__________________________________________________
Och mitt i detta kaosade helvetet så känns det som att gamla jag är på väg tillbaka. Dampiga, lite konstiga och skrattande anni.
Ikväll har jag skrattat mer än på månader. Typ tyckt saker va kul. Och både kroppen och hjärnan har orkat skratta. Och velat göra det.
Inte bara för att jag ska; det kom spontant.
Ska jag behöva tappa allt jag älskar för att hitta tillbaka till mig själv?
För i så fall vet jag inte om jag vill ha tillbaka mig själv. Även om det är det jag måste ha för att det jag älskar ska kunna finnas kvar.
Hashtag ful på den alltså haha
På den med för all del :p Swedish not-so-prostitute at your service
I will always be by your side honey. In the good, and above all, in the bad times. ❤
01-01-2015
Det är storm.
Det är första dagen på det nya året.
Jag måste gå nu.
Gå till det som ser ut som slutet.
38
Det är 38 dagar kvar av det här året.
Året som skulle bli vändningen. Det som skulle bli bättre.
Bli bra.
Hittills har inget blivit bättre. Allt har blivit sämre. Så dåligt det kan bli tror jag.
Jag är på gränsen att ge upp. På riktigt.
Inte bara panik-depp-ge-upp. Utan helt allvarligt.
Jag orkar inte leva såhär mer.
Mannen jag älskar är förstörd.
Jag är förstörd.
Vårat liv och vårat förhållande är förstört.
Min framtid känns lika positiv som en gäng bögar på 80 - talet. Bara att jag åtminstone slipper själva hiv:n. Och det är ju alltid nåt.
Men ja ni hör ju.. det är typ det enda jag har att vara glad över.
Nu ska jag gå in. In i vår lägenhet som jag nästan alltid är själv i. Jag ska försöka stänga in tårarna och hitta något inte-deprimerande på tv. Packa upp det jag handlat och gosa med vår underbara katt.
Han är det enda som vi fortfarande har tillsammans.
Sen ska jag hoppas att det här ovärda livet går över snabbt.
745
Omg Omg Omg.
Jag har just kollat igenom 745 vines på instagram.
#nolifer
Du vet inte hur det är
Nä.. hur ska du veta?
Du eller någon annan. Det går inte..
Ingen annan kan känna det jag känner eller må som jag gör för samma anledning.
Men man kan ändå tänka på det. Eller hur? Visst kan man göra ett försök för någon man tycker om. Eller är det för mycket begärt?
Jag vet inte ens. Jag vet ingenting längre .
Jag känner inte mig själv, jag känner ingen annan.
Jag är ett vandrande, oskrivet, knöligt och helt söndrigt papper.
807
Två år, två månader och sexton dagar.
Eller 807 dagar om man så vill.
Så lång tid tog det tills den sista potatisen var satt, kokad, stekt eller whatever. Så lång tid tog det innan den öändliga sista droppen rann över.
Vad gör jag nu?
I am everything I am
For all those times you stood by me;
for all the truth that you made me see;
for all the joy you brought to my life;
for all the wrong that you made right;
for every dream you made come true;
for all the love I found in you,
I'll be forever thankful baby.
You're the one who held me up,
never let me fall.
You're the one who saw me through through it all.
You were my strength when I was weak;
you were my voice when I couldn't speak;
you were my eyes when I couldn't see.
You saw the best there was in me,
lifted me up when I couldn't reach.
You gave me faith 'coz you believed.
I'm everything I am,
because you loved me.
You gave me wings and made me fly;
you touched my hand I could touch the sky.
I lost my faith, you gave it back to me,
you said no star was out of reach.
You stood by me and I stood tall.
I had your love I had it all;
I'm grateful for each day you gave me.
Maybe I don't know that much,
but I know this much is true:
I was blessed because I was loved by you.
You were always there for me,
the tender wind that carried me,
a light in the dark shining your love into my life.
You've been my inspiration,
through the lies you were the truth.
My world is a better place because of you.
I am everything I am,
because you loved me.
-amnesia-
"I wish that I could wake up with amnesia,
and forget about the stupid little things.
Like the way it felt to fall asleep next to you,
and the memories I never can escape.
'Cause I'm not fine at all."
Egentligen är det inte sant. För jag vill inte glömma något; jag vill inte glömma det finaste jag någonsin haft och någonsin kommer ha.
Men... ibland hade det varit skönt att glömma, för stunden.
att vänja sig
Det är väldigt lätt att vänja sig vid något man tycker om.
Och det är väldigt svårt att vänja sig vid något man inte tycker om. Något man är rädd för eller något som gör en ledsen.
En sådan sak för mig är att sova ensam.
Jag måste kanske vänja mig vid det. Lära mig att somna själv i en säng där man tidigare sovit två. Lära mig hur man känner sig trygg utan en varm kropp jämte sig. Lära mig att släppa taget och acceptera att vissa saker är inte menade att fortsätta.
Tänk om det räckte att bara älska.
thumbs
Håll tummarna everyone!!
Ja, alltså egentligen är det kanske en ganska liten grej. Men jag tror den kan make a great difference!
Så håll tummat och tår och tassar och whatever ni nu kan tänkas ha.
Cya bitches ! 😋
(Explicit content neranför.. typ)
Och nej haha, det är varken tuttarna eller bh:arna som kommer göra skillnad. Men de skulle upp i detta inlägget haha. 😃
aldrig
Det här kommer nog låta jävligt sorgligt.
Men det är sant.
Jag hoppas att jag aldrig i hela mitt liv (med undantag för om jag mot förmodan får barn) kommer älska en annan människa igen.
Jag klarar inte det.
Det gör bara ont och man går sönder.
Och ännu värre - man kan ta sönder den man älskar.
Det gör ännu ondare.
Jag kan inte mer. Det känns som att jag snart inte finns mer. Åtminstone inte känslomässigt.
Det äter upp mig.
Helt och hållet.
Fan för att älska.
Det är det finaste som finns - och det värsta.
att aldrig vara tillräcklig
Idag på morgonen.. och nästa hela dagen.
Så var jag glad. Glad på riktigt. Det kändes hela vägen ner i magen.
Jag har inte känt så på... ja jag kan inte ens minnas sist.
Men det är klart att det inte skulle hålla längre än så.
Nu känner jag mig lika genomledsen som vanligt. Jag är så trött på att misslyckas.
Så otroligt trött och less på att aldrig vara tillräcklig. Jag vill inte mer.
Jag vill lyckas; jag vill vara bra; jag vill vara tillräcklig; jag vill duga.
Jag vill vara rätt.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag känner mig så tom på idéer.
Jag känner mig så jävla hopplös.
